Modette

Ett halvår
6 månader, 186 dagar, 4464 timmar men vem räknar? 
 
12 november var dagen jag flyttade upp till Sthlm från Lund. Fyra dagar efter att jag bestämt mig för att flytta packade jag ner mina kläder i två resväskor och satte mig på ett sj-tåg. Samma två resväskor som alltid följt med på semestern men denna gången följde de med till mitt nya liv. 
Jag visste att det skulle bli tufft. Jag hade verkligen försökt stålsätta mig för att det kommer vara några tuffa veckor. Det jag hade missat att stålsätta mig för är att det är jobbigare att vara ensam i en storstad där man känner ingen än i en småstad där man ibland väljer att vara ensam. En stad där det finns alla möjligheter att hitta på saker men man har ingen att göra det med. Självklart har jag känt mig ensam förr. Jag har till och med alltid varit tydlig med att jag behöver mycket ensamtid och inte kan umgås med personer dygnet runt. Men när ensamtid är allt man har så blir den oönskad. Känslan att jobbet var den enda platsen man hade personer runt en. Personer som sen gick hem till någon som längtat efter dem hela dagen och själv gå hem till inget. Fruktansvärd känsla.
(null)
Gick otroligt mycket promenader under denna tid. "Syre, Isa. Man behöver syre i hjärnan för att kunna tänka bra tankar"
 FAN vad Stockholm har fått många av mina tårar och ångestdagar. Tårar och ångest för att man känner sig ensam och är i en förändringsfas men också för det man lämnat. Vänner och familj som man inte vill missa saker med. Inte bara fester och födelsedagar men plugghäng, soffchill, spontan tacotisdag och hundpromenader. Tårarna kommer också ifrån besvikelse. Besvikelse över vänner som inte hör av sig och som inte förstår att man behöver dem. 
Sen även den värsta och mest orättvisa känslan mot alla runt omkring en. "Att jag här har det tufft och känner mig ensam men att deras liv fortsätter som ingenting". Sen  besvikelsen på mig själv att jag ens tänker såna tankar. Vad ska familj och vänner göra? Sjuka sig från jobbet för att de saknar mig så mycket? Haha ja helst. 
Thank god för FaceTime. Thea och Casper!
Första fyra månaderna åkte jag hem så fort jag fick chansen. Satte upp personliga mål "Okej men om jag är i Sthlm två helger i rad då kommer det bli bra. Då kan jag åka hem sen utan att behöva höra folk säga: Vad gör du hemma?? Är Sthlm inte bra eller? Ska du flytta hem igen?
 
En av alla helger i Lund. Detta var det helgerna bestod av. Fest och gråta ut hos mamma!
 
Sen hände det något. Jag skrev ner det i mina anteckningar på telefonen.
"15 april - Stockholm känns hemma för första gången". 
Plötsligt behövde jag inte kämpa för gråt när jag satt på flyget till Sthlm efter en helg i Lund. BRAflyg och SJ var inte längre mest besökta sidorna på datorn. Tunnelbanesystemet började make lite sense iallafall - fortfarande åker jag fel någon gång i veckan. 
 
Nu i efterhand förstår jag. Jag har gått igenom ett uppbrott med en stad och ett liv. Jag var tvungen att ha några återfall, fälla lite tårar och tänkte "Vad har jag gjort?". Lund och mitt liv där har ju varit min trygghet - jag vet ju inget annat. 
Det var inget vackert uppbrott men måste det alltid vara det? Jag har haft värre uppbrott med killar jag brytt mig betydligt mindre om än jag gör om Lund och mitt liv där. Hur mycket värre är det att smygkolla på lägenheter i Lund än att skicka det där fyllesmset till killen man lovat sig själv att aldrig mer skriva till? Äsch, shit happens!
Denna bild tog jag 15 april. Dagen jag kom in i andra andningen. Stockholmandningen.
Om det finns någon som är påväg att göra detta uppbrottet så hatar jag att ge samma tips som alla gav mig men... låt det ta tid. Men gör det inte svårare för dig än vad det redan är. Låt dig falla tillbaka någon gång. Ta bort alla tankar om att det finns något fult eller misslyckande att flytta hem om det inte fungerar. För isåfall kämpar du både mot dina egna känslor och tankar och andras eventuella tankar. Ta bort deras tankar från ekvationen att överleva. 
 
 
Idag firar jag att jag vågade. Vågade och kämpade för min egen skull.  För det blev bra till slut! 
 
 
 
 
 
 
 
 


Ema

"Men när ensamtid är allt man har så blir den oönskad." RELATERAR!

Det svåraste är att låta det ta tid för man vill verkligen bara att det ska gå över. Vilken resa du gjort och fy fan vad stark du är! Helt ensam i en storstad, inte många som klarar det. Du är fantastisk<3

Puss och kram

Svar: Fina fina du! Tack för pepp. KRAM!!
Isa Galvan

Emilia Westerström

Ensamhet är fan inte kul alltså! Jag flyttade hit från Lund för två månader sedan! Vi borde dricka kaffe!!!

Svar: Jaaa, verkligen! Skriv till mig på insta :-)
Isa Galvan

sandra edenhall

Hej Isa,
Jag jobbar just nu med ett nytt barnprogram som är i samarbete med UR och skulle vilja komma i kontakt med dig.
Maila gärna mig på sandra.edenhall@mastiff.se så berättar jag mer.
Vänligen, Sandra Edenhall

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress