Modette

Att våga prata om pappa - & och så kom Vendela! Del 2

Jag är 14år och befinner mig på Olsäng på mitt konfirmationsläger.

I flera dagar har ledarna uppmanat oss att vara ärliga mot varandra och oss själv. Dela med er, vad tänker ni, vad känner ni? Dessa frågorna verkar vara något sorts mantra de upprepar om och om igen. 

 Lätt för dem att säga tänkte jag gång på gång. Lätt för dem att säga att man ska dela med sig av det som tynger en. När det som tynger mig gör ont, är pinsamt och passar inte in i de andras bild om mig. Jag har bara pratat om pappa en gång utanför familjen. Med M för några år sedan och trots att hon tog bort en stor sten från mitt bröst så var den nu tillbaka. Hon och jag hade börjat växa ifrån varandra och situationen med pappa såg helt annorlunda ut. Han var ute från fängelset men var nu runt någonstans i Europa. 

 Aldrig skulle jag öppna upp mig för någon här om hur det egentligen såg ut med min pappa. Aldrig. 

Men sen kom den där kvällen. Vi hade haft en helt tyst timme den dagen - inte ett ord fick man säga till någon. Skriva fick man däremot. Och oj vad jag skrev! När vi skulle lämna in papprena så skämdes jag. Jag ville inte att de skulle läsa. Det kändes som jag hade svikit pappa genom att skriva om hans situation samt situationerna han sätter mig. Jag gav de papprena jag hade skrivit men inte alla. Några rullade jag ihop och gömde i fickan. 

 På kvällen ska vi titta på Nyckeln till Frihet. Vendela, min nya bffs, favoritfilm.  Efter 20 minuter får jag inte luft. Utan att aktivt gråta så rinner tårarna ner för mina kinder. Jag hoppas att ingen ska se mina tårar i det mörka rummet. Vendela sätter sig upp bredvid mig och viskar så att ingen av de andra hör: Men vad är det? Ska vi prata? 

 Utan att säga något reser jag mig upp och springer in på toaletten. När jag ska stänga dörren så tar V tag i den och sätter sig bredvid mig. Hon kollar mig djupt in i ögonen och säger: Isa, du får faktiskt berätta vad som hänt?

Och jag berättar. Berättar om besöken på fängeslet. Om vakten som skämtade om att han kommer komma ner i randiga kläder som alla fångar i de teckande filmerna gör, jag berättar om chocken när jag ser att han inte alls gjorde det utan hade på sig helt vanliga mjukiskläder. Jag berättar om att ballerinakexen på fängelset inte smakar som de gör utanför. Jag berättar om rädslan om han dör när han är utomlands. Hur vi aldrig kommer få reda på det då för att han inte går runt med pass eller id.  Jag berättar om att jag aldrig mer vill träffa honom men att om jag inte gör det så är jag rädd att han inte vill leva. Jag berättar om alla bra behandlingshem vi träffat honom på men att det ändå alltid blir ett nästa hem. Jag berättar om skammen jag känner om någon kommer få reda på det här. Jag berättar om rädslan av att ha hans efternamn om någon vill honom illa och istället hittar mig eller min syster. 

Jag berättar om allt som stod på lappen jag aldrig gav till ledarna på lägret. 

Jag berättar om allt jag aldrig sagt högt till någon och hon lyssnar. Hon lyssnar, torkar tårar,  påminner mig att andas och säger att "trots att hennes pappa jobbar på bank och hon inte kan sätta sig in i mina känslor så är hon glad att jag berätta." För om jag inte berättar för henne kan hon inte hjälpa. 

 Där sitter vi. Inlåsta på toaletten medans vi hör att filmen börjar ta slut och folk börjar ställa sig utanför för att borsta tänderna. Efter en stund knackar det på dörren. En ledare frågar vad som har hänt. Det går inte att undvika våra svullna röda ansikten och hon frågor om hon kan hjälpa oss på något sätt. Om vi vill prata.

"Nej tack, jag har Vendela"
"Nej tack, jag har Isa" 

Vi hjälper varandra upp och går hand i hand in till vårt rum "Kommendoran". Vi säger ingenting utan istället för att klättra upp till min säng i våningssängen lägger jag mig nere hos Vendela.
När de andra i rummet har somnat ligger vi fortfarande och håller varandra i handen. Precis innan jag somnar viskar hon till mig: "Vi kommer klara detta". 

 Sen den dagen har hon hjälpt mig klara allt & vi har fortfarande inte släppt varandras händer. 

 

(null)

 
 
Gina

Bless you, detta var verkligen rörande <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress