Jag är 11år och sitter på en gunga i min bästa vän Ms trädgård. Som vanligt hänger vi efter skolan och efter att mellisen är uppäten och vi har försökt komma på något att göra så hamnar vi i hennes trädgård. Med en glass i handen och ett långsamt gungande fram och tillbaka försöker jag hitta mod. 

Jag vill så gärna berätta för henne. Jag har velat det länge men jag vågar inte. Hon vet allt om mig. Vi har lovat varandra att vara vänner för livet - halsbanden runt våra halsar kan intyga det. 

Efter en stund så accepterar jag att "nä det blir inte att jag berättar idag heller". 

Då avbryter hon mig i mina tankar och börjar berätta om att de en gång haft 32 st kaninungar men att alla dog. Wow, säger jag. Vad sjukt! 

 

När glassen är uppäten får jag nytt mod. Jag vill bara berätta för henne men vad händer om hon berättar för de andra i klassen. De skulle aldrig förstå. De har aldrig haft några problem. Jag vet ju att M har också har haft problem. Hennes föräldrar har skiljts och jag har varit hemma hos henne när de bråkat ibland. 

Jag säger det bara. 

 

"Du, det finns en sak jag måste berätta för dig medn du får lova att hon inte säga det till någon."

Jag fingrar på det halva hjärtat som sitter runt min hals. 

"Klart! Jag lovar!"

"Ah, fast... Du får gissa istället."

"Haha men Isa hur ska jag kunna gissa"

"Nä men det handlar om min pappa. Han är liksom på ett ställe."

"Vadå för ställe?"

"Han är liksom på ett ställe där han inte kan gå ut när han vill?"

"Men va? Är din pappa på sjukhus?"

"Nä, alltså det är inte riktigt ett sjukhus"

"Var är han?"

"Min pappa sitter  i fängelse". 

 

Jag har sagt det högt för första gången i mitt liv. I flera år har jag tänkt att jag levt två liv i ett. Ett liv med min familj som bor i ett fint hus, har stora midsommarfester och som har föräldrar som tillåter oss att äta nesquick på vardagar. Ett annat liv med en pappa som åker ut och in från fängelse. Där emellan står jag. Livrädd för att någon ska veta. Livrädd för vad ska de andra tro om mig då? Att jag delar efternamn, blod och DNA med någon som gjort dumma saker. Att jag går runt och har en klump i magen varje gång lärarna eller mina klasskompisar föreslår att vi ska leka tjuv och polis. För tänk så syns det på mig. Tänk så syns det att jag faktiskt varit på ett fängelse för att hälsa på någon. Tänk om de vet. Tänk om deras föräldrar vet om det och sagt det till sina barn men att barnen har lovat att inte säga till mig. 

Men nu vet hon. Min bff vet! 

 

M är den smartaste personen jag träffat i mitt 10åriga liv. 

"Vet du varför han sitter i fängelse? Och när han kommer ut? "

"Nä, men jag ska hälsa på honom på onsdag. Jag tror han kommer ut i sommar?"

"Ah okej. Men, Isa. Tänk att när han kommer ut då är allt det dåliga borta."

"Ja, jag hoppas det!"

 

Hon ger mig en kram, kollar på mig och säger sen:  

"Min pappa kommer inte heller hem på ett tag. Han jobbar till 16 - ska vi ta en glass till?"