Modette

Systerskap - Att våga prata om pappa, del 3

Jag kommer inte ihåg vilken av alla lägenhet vi var. Kanske var det hans, kanske någon tjej han träffade eller någon kompis bara. Det enda jag kommer ihåg är multivitaminen stod i kylen, rester av tobak som trillat ut när han rullat sina cigg låg på soffbordet. Multivitamin, tobak och ett pris. Han hade vunnit en go cart tävling. Eller han var nära på att vinna. Det fanns två pokaler – en broms och en silver. Han borde ha vunnit sa han men jag brydde mig inte. För den ena pokalen var det finaste jag någonsin sett. Pokalen var en näve som gjorde en segergest. Den var tung och i en lite mörkare silvrig färg. Aldrig har jag velat ha något så mycket. Jag gick in i rummet där den stod flera gånger den helgen. Jag ville bara kolla på den. Ville bara att han skulle se att jag kollade på den. Jag kollade på den men han kollade inte på mig. När söndagen kom och det var dags för oss att åka hem var det inte mycket som jag visste. Jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka till denna lägenheten igen, jag visste inte om pappa och farmor skulle börja bråka nu när farmor skulle hämta oss och jag visste inte heller när jag skulle träffa pappa nästa gång. Jag hade ingen aning. Men det var en sak jag visste väldigt tydligt. Han ville inte ge mig pokalen. Han ville behålla den själv. Hade det varit mammas pokal så hade jag tagit den direkt. Sagt högt och tydligt: "Mamma, kan jag få denna?" Men med pappa vågade jag inte. Jag var inte så bekväm. Jag hade inte mod att fråga efter den. Framför allt så ville jag inte behöva fråga om det. Jag ville att han skulle vilja ge mig den. Han vill inte ge mig det.

 

Det är dags att packa ner sina saker och ta på sig ytterkläderna. Dags att gå hem till sitt riktiga liv. När jag står där besviken i hallen med pappa och väntar på Elin, som precis som alla andra gånger tar lite längre tid på sig än andra kommer. Till sist kom Elin till hallen och säger det jag inte haft mod att säga "Pappa kan Isa inte få den där pokalen, hon har kollat på den hela helgen. Så tror att hon verkligen vill ha den." 

"Ah shit vill hon? Okej. Såklart kan hon få den."

Från den stunden visste jag. Det är Elin som är hoppet. Det är hon som är hoppet för min och pappas relation. Det är hon som kämpat. Kämpat för att pappa ska förstå mig men också för att jag ska förstå honom. För att jag ska ge honom en chans till. Det är Elin som är majonäsen i vår lilla familj. Lilla familjen pappa, barn och barn. 

Det är hon som tagit emot mig när jag vissa gånger skrikit på henne. Skrikit på henne för saker jag inte vågat säga till honom. Hur korkad han är, hur svag han är, hur svag han gör mig. Det är hon som fångat mig. Hon som backat honom ,backat mig. Sagt till mig att det är okej att känna så. Det är okej att vara så jävla arg. Det är hon som tagit ansvar för vår relation. Det är tack vare Elin som vi fortfarande är en familj – bara vi tre. För tro det eller ej men det är vi faktiskt. Det var inte pappa som krigade för det, det var inte jag. Det var bara Elin. Jag måste tacka henne för det. För det blev ju bra till slut. 

(null)     

(null)         

Isabelle

Så viktigt att prata om och att läsa. Jag har själv en son vars pappa suttit inne och som vi knappt har kontakt med.
Skönt att se att det kan lösa sig längre fram och vända till att bli något positivt.
All lycka till er alla och så modigt av dig att dela med dig!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress